Jakt & Jägare

15 juli 2018

Min fru gästbloggar

Tre ganska små grisar kom ut på åkern. Men då hade jag redan hört dem länge, så jag var beredd.

De hade kommit genom skogen bakom mig. Jag hörde det knaka där de gick fram, men när de upptäckte bilen blev de tysta och jag undrade vad som skulle hända. De måste ha "tassat" i en båge runt bilen för efter en stund fortsatte knakandet på andra sidan. Jag såg dem inte, såg inte ens några buskar eller grenar röra sig där de gick fram. Men visste att de var på udden av skog som går ut på åkern. Jag hade alltså tid på mig att lägga upp bössan och tända den gröna lampan för att förstärka det allt svagare skymningsljuset.


Sen dök de upp, en efter en, precis där jag väntade mig det: längst ut på udden där åkern är som smalast att passera för att komma in i skogen.

De hade inte bråttom, tog några steg hit och dit i lugnt tempo. När en av dem stod i rätt läge lät jag skottet gå och han föll ihop på plats, sprattlade lite men låg kvar och snart var han stilla.

De andra två verkade först mest förvånade över skottet och vad som hände. De stod ganska stilla en sekund eller två. Men när de väl bestämde sig för att det var fara å färde så rusade de snabbt därifrån.

Kvar fanns en ensam brungris. Mitt första vildsvin.


När vi kom hem vägde vi den: en galt på 45 kg. Lagom storlek för att få plats i vår viltkyl ute i garaget, vilket var rätt nödvändigt eftersom vi nu har mellan 25 och 30 grader varje dag.


Hälsningar Birgitta (gästbloggare)


30 mars 2018

Vinterutfodring

Det finns någon som uppskattar ensilaget vi körde ut i skogen denna kalla snörika vinter.